De dåliga tiderna förföljer oss.

Nåddes häromdagen av det tunga beskedet att en mycket mycket kär vän sedan många år alldeles nyligen slutligen somnat in för gott efter en lång kamp mot sin sjukdom.
Inte på något sätt oväntat men man blir ändå chockad. Förstår nog fortfarande inte att hon är borta. Träffades i påskas på Williams kalas och då var hon sitt vanliga jag, glad och pratig och med energi till tusen. Därefter gick det fort utför och nu finns hon inte mer. Konstig känsla.
Det var en sådan vän vi aldrig hade fått om det inte var för welsharna. Det var rasen som förde oss samman för många år sedan nu och vi har upplevt så mycket roligt tillsammans, flera utställningar, clinics, kurser, resor och inte minst vår senaste resa till Wales.
Skratt och bus sitter kvar i minnet och kommer vara så vi minns henne.



En kväll för länge sedan satt jag och surfade runt på kvällen och hamnade på en mycket vacker musikvideo på Youtube. I samma stund ringer Madde från göteborg för att berätta att M blivit sjuk. Låten gick runt runt i bakgrunden medan tårarna strömmade ner för kinderna. Det har sedan dess varit "hennes låt" och jag har inte kunnat höra den utan att tänka på henne, vår bästa vän.

Så, en sista gång - till dig:



Sov så gott käraste käraste du, och ha så roligt med Nisse och Linda